bjorkelundsjilla

Ja en härlig helg med ett mindre hjärtstopp har flugit förbi.
Fredagen bjöd på grillat och mys i soffan hos bror. En lugn kväll och vi kom även fram till att vi skulle åka till Sundsvall på lördags morgonen. Några kompisar skulle dit för att tinga en valp och jag råkade se att det var ju utställning i Nordichallen så jag var glad. Inte så många rottisar skulle ställas men det finns ju så mycket annat snyggt att titta på. :)
Så kom lördagen och vi åkte ner till Sundsvall, ingen av de andra med resenärerna hade varit på en utställning innan så fick berätta lite hur det gick till. Tittade på mycket hundar och även en som kommer från den uppfödaren jag funderar på att köpa från. När den dagen kommer. Åkte sedan till Birsta/IKEA och shoppade lite eller jag shoppade inte något vilket jag idag ångrar. :(
Efter det var det äntligen dags för valp mys! 5veckor gamla Staffe valpar hur mysiga som helst, men fastnade inte för någon (som tur var) Kvällen blev lugn grillning med vänner och massor av prat. Bestämde även att vi skulle ut på utflykt på söndagen om vädret tillät det. Och det gjorde det ju! :)
Upp på åsberget vi gick och mys väder var det. Jilla älskade det, hon fick vara lös då hon håller sig runt mina ben iallafall. Kastade runt på sin boll som hon älskar och då höll tragedin på att hända. Jilla tappar sin boll och den rullar iväg på snön mot en "pinne" som låg på snön. Men när bollen nuddar "pinnen" så rör den på sig.
Vilken matte skulle inte få hjärt stopp då liksom när det går upp för en att det inte är en pinne utan en huggorm!!!
Skriker för allt vad lungorna har för att Jilla ska komma till mig. Men hon ska ju bara hämta sin boll....
Ormen bara väste när Jilla kom i närheten och jag fick lov att kasta mig efter det som var närmast på Jilla (svansen) och dra henne imot mig, tills jag fick tag i selen som hon hade på sig.
Jaha hunden säker men ormen har bollen kvar hos sig. Men med en två meter lång pinne så fick vi tillbaka den.
Fy fan så hemskt det var, när man ser ormen sikta in sig på Jillas nos men hon backde faktiskt när den väste. När vi stannade vid vindskyddet för att grilla korv så kände jag igenom Jillas läppar och nos men hon var inte svullen så hon var inte biten.
Det värsta var att jag och ingen annan hade ens en tanke på att ormarna hade vaknat ännu. Det var ju liksom fullt med snö på berget och Ormjävlen låg på snön i massor av skugga. Fast det kanske var det som räddade Jilla. (?) den var kanske för kall och slö för att hugga? Vad vet jag? Frågade inte det lilla äcklet om man säger så.

 
My Love!