bjorkelundsjilla

När ens hund drabbas av en skada vill man ta reda på så mycket som möjligt om den skadan. Så var det även i mitt fall! Eftersom min hund drabbades av en väldigt vanlig skada nu för tiden Osteochondros (OCD) så fanns det mycket fakta om hur skadan skett, hur operationen skulle genomföras, hur tiden efter skulle se ut och hur rehabiliteringen skulle gå till. Men det jag saknade var hur ägaren/ägarna hade det under perioden. Det är det jag kommer att skriva om i denna artikel.

Hela vår resa började när Jilla i mitten av december 2008 började halta lite, eftersom det var vinter så började vi inte att tänka på det värsta utan att hon hade halkat och sträckt sig. Men i januari hade det inte försvunnit så en röntgen blev nödvändig. Natten innan röntgen kunde jag inte sova, då kom alla dessa tankar om att det kanske är det värsta i alla fall. Med rinnande ögon så skänkte jag några ”böner” till min älskade ängel i himlen om att det skulle gå bra! Röntgen gjordes och ingenting syntes, plåtarna skickades till SKK och de såg ingenting heller. En kur Rimadyl och vila fick vi och jag andades ut. En månad gick och ingen bättring sågs, vi fick då en remiss till Strömsholms djursjukhus. 05,30 startades den nästan 60mil långa resan till Västerås.

 Jilla fick diagnosen OCD efter ett artroskopi ingrepp den 25 mars 2009. Då var hon endast 9 månader gammal. När vi fick veta att de hade tagit ut en medelstor benbit så kändes det som om allt var över, lite vila sen skulle det vara klart. Om jag bara viste hur fel jag hade! En månad senare var vi åter på Strömsholm för att operera nästa armbåge, men då var inte den första tillräckligt bra för operation. Det var då alla mina tankar började snurra. Kommer hon bli bra? Blir hennes liv värt att leva? Massor av tankar. Maj kom och vi var åter på Strömsholm denna gången blev det operation. Väntan är det värsta den är rent ut sagt hemsk, man vill ha samtalet men ändå inte för tänk om det inte har gått bra. Tankarna flyger fram är hon vaken? Ligger hon ensam? Har hon ont? Saknar hon oss? I juni var vi ner igen alla hoppades på att det skulle vara sista återbesöket. Ett återbesök som skulle bli det absolut värsta jag någonsin har varit med om. Första benet var fortfarande inte bra och operation schemalagdes till dagen därpå. Vid det här laget var jag inte rädd för att hon skulle sövas eftersom hon gjort det så många gånger tidigare. När veterinären äntligen ringde började hon med meningen som än idag ekar i mitt huvud. – Det här var värre än jag trodde! En mening som fick hela livet att gå från rätt okej till ett stort helvete. Som tur var så hade min mamma svarat. Om det hade varit jag hade jag slutat lyssna efter den meningen. Veterinären trodde inte att Jilla skulle överleva för skadorna var så stora men hon gav oss sex veckor att försöka få henne på rätt spår. När mamma berättade vad veterinären sa så sprutade tårarna, det spelade ingen roll att det satt flera personer runt mig det bara rann. Jag kommer ihåg att jag viskade fram – tänk om jag inte får ha henne kvar!  Jag har aldrig mått så ortroligt dåligt som jag gjorde under de kommande sex veckorna. Vissa dagar ville jag bara ge upp det kändes som om det var försent. Hon hade fått sin dödsdom och ingen kunde rädda henne. Andra dagar ville jag inget annat än att kämpa. Visa alla att vi kan! Vi trampade vatten eftersom vi inte har någon Water Walker Treadmill där jag bor. Givetvis fick hon massage och kyla efter varje aktivitet. Jag har nog aldrig haft så nära till tårar som jag hade under de där otroligt långa veckorna. Jag behövde bara titta på Jilla för att tårarna skulle börja rinna. Flera nätter grät jag mig till sömns för att mardrömmen aldrig tog slut. Varför vi? Det här händer inte oss! Jilla är min första egna hund, vi skulle ju leva länge tillsammans. Vi skulle ju tävla bruks, gå på utställning och njuta av livet tillsammans men nu hade vi det här, ett stort berg på bröstkorgen. Livet är inte rättvist!

 Efter sex veckors slit med vatten träning, massage, kylning och en sträng matte till vad hon fick och inte fick göra var vi åter på Strömsholm med pulsen på i princip noll och kniven mot strupen fick vi beskedet att Jilla skulle överleva! Berget som fanns över mitt bröst, det svarta molnet som förföljt mitt huvud allt försvann på ett andetag. Det var nära tårar men inte av förtvivlan utan lättnad. Veterinären sa att hon nog aldrig kommer att bli helt återställd, men hon hade inte sett Jilla så bra som hon var just då. Jilla skulle med stor sannolikhet gå på Rimadyl mer eller mindre hela sitt liv. Tävla i bruks skulle hon inte klara av utan hon skulle bli en renodlad sällskapshund. Eftersom hon skulle gå på Rimadyl sa fanns ju inte utställning på kartan heller men just då sket jag i allt eftersom Jilla skulle överleva! Min älskade hund!

När vi kom hem fortsatte rehabiliteringen med utökade promenader, viktmanschetter, vi slutade med vatten trask och började med vanlig simträning i en liten sjö som höll en högre värme än andra och så blev det mer massage efteråt.

Ju längre tiden gick tyckte jag att det såg bättre och bättre ut men eftersom jag ser henne varje dag så var/är det svårt att se man blir så hemma blind. I mitten av oktober slutade vi helt med Rimadyl, då började en liten oro komma fram igen att hon skulle få ont och börja halta igen men som vi såg det blev det inte så. Tiden gick och i november bokades en resa till Västerås för att träffa några vänner som dessutom äger Jillas mamma och bror. När vi ändå var där beställde vi en tid hos Stefan Rosén på Redog han har tittat på Jilla innan varje besök på Strömsholm sen har han även tittat på tre av Jillas syskon som lidit av samma skada. Jilla fick gå och trava i gången som finns hos dem. Stefan klämde, provocerade och böjde men Jilla reagerade inte. Stefan tittade upp på mig och sa att det inte fanns någon ökad ledvätska längre. Nära tårar igen kan jag lova. Stefan sa även att hon var helt återställd vi kunde börja motionera henne som vanligt, hon kunde börja vara lös som hon inte har varit på nästan ett år leka med andra hundar under kontrollerade förhållanden och kortare stunder till att börja med. Än en gång var jag så otroligt glad vi hade klarat det och kommit längre än vad någon någonsin hade vågat hoppas på.

Även fast jag vet att Jilla är återställd så finns det fortfarande lite oro kvar i kroppen. Saker som tänk om vi tränar och släpper på tyglarna för mycket, skadan kan ju alltid komma tillbaka men jag låter inte dessa tankar ta över utan njuter fullt ut att jag har Jilla här med mig. Till våren ska vi börja gå på utställningar igen och försöka erövra rosetter. Har även funderingar på att möjligen börja med lydnad kanske till och med någon tävling där vi hoppar över hoppet. Jag är 20 år och Jilla är min första hund, jag har bestämt mig för att satsa på att hjälpa folk som sitter i samma eller i en liknande sits som jag har gjort. Jag ska utbilda mig till Cert Fysioterapeut på Hund. Jag vill inte att någon ska behöva genomgå det här, jag vet att det nog är omöjligt som aveln ser ut på flera av våra raser men jag vill i alla fall hjälpa till!

Vad jag vill få ut av den här artikeln är att visa för er som har en hund som skadat sig som kanske sitter längst ner i träsket som jag har varit i, jag vill bara att ni inte ska ge upp. Jag vet att det är jobbigt, det gör jag verkligen men ge för fan inte upp!

Hoppas att ni orkat läsa igenom det jag har skrivit och att ni kanske har fått ut något bra av det.