bjorkelundsjilla

Vi fortsätter vår resa med nästa "del"

Publicerat 19 Maj 2009

Ja då var man hemma igen då efter drygt ett dygn nere i Västerås. Ska ta allt från början!

Resan startade vid kl 10 på Söndagen, vi körde ner till Sundsvall för att där byta bil till lille Hälge! Sedan var det bara att brumma vidare. Vi var framme i Västerås vid 16,30. Där det blev en mycket trevlig kväll men mycket skratt och prat om hundar. Måndagen började 06,45 självklart så kunde inte Jilla och Jamo hålla sig ifrån varandra så det var lite brottningsmatch ett litet tag. Vi hade tid på Strömsholm kl 08,30 och det började med att vi fick sitta och vänta eftersom dom hade blivit sen med den första patienten för dagen, men det är sånt som händer. Vi kom iallafall in på undersökning vid 9. Mycket böjningar och kontrolerande av Jilla. Sedan blev det bestämt att Jilla skulle sövas för att det skulle tas nya röntgen bilder på armbågarna. Jilla sövdes och plåtar togs ett tag senare. Sen blev det en låååång väntan kan jag lova. Vi satt i väntrummet med en sovande Jilla i över en timme utan att veta vad som händer. Sedan kommer dom ut och säger att datasystemet inte ville vara med något mer och att dom hade tappat bort bilderna på Jillas Högra armbågar så vi skulle vänta lite till sen skulle vi ta nya. Till saken hör att Jilla hade börjat att visa tecken på att hon höll på att vakna. Efter ytterligare en stund kom Veterinären ut och sa att dom hade hittat bilderna och att vi skulle komma och titta på dem. Hon kunde inte säga så mycket om bilderna utan att konsultera med ortropeden innan och hon var inne på operation minst till lunch. Så vi fick lämna Jilla där utan att veta om dom skulle göra något med vänster/höger eller någonting alls. Under tiden vi väntade på att få höra något så åkte vi till Stefan på Redog för att prata lite med honom om rehab och annat här hemma.

Tiden gick och vi fick inte höra något vid 16,00 ringde mamma till dem för att kolla och då fick hon veta att Jilla låg inne på operation DÅ! Men vi fick inte veta vad dom gjorde. 16,25 ringer veterinären och säger att dom är klara och att Jilla precis har kommit till uppvaket. Hon berättar att dom gick in i vänster armbåge och hittade inte någon lös benbit bara lite mjukt broskfragment som dom tog bort. Vi kunde komma och hämta Jilla om ca en timma så vi for runt lite, åkte till Stefan en gång till på andra ärenden men eftersom vi visste vad dom gjort så berättade vi det för honom. Han gjorde förslag på att jag och Jilla skulle åka ner en vecka till honom och köra intensiv rehab för att få några resultat. Så den 8/6 åker Jilla och jag ner till Västerås och bor hos Katarina och Ove där vi kommer att gå till Stefan två gånger per dag. När vi skulle hämta Jilla så var det kö på E18 för att dom höll på att lägga om asfalten, mamma blev väldigt stressad för att Jilla var i en bur på sjukhuset alldeles ensamen. När vi kom dit fick vi sitta och vänta ytterligare. Efter ungefär 20 min ropar dom in oss och då kommer det bara en assistent utan Jilla! Han säger att Jilla inte var vaken ännu så vi fick sitta ner ytterligare lite till. Tio i 7 fick vi äntligen ut henne, groggy och ostadig på benen.

Där började våran 6-6,5 timmes bilfärd hem. Första stoppet gjordes i Tönnebro för att Jilla skulle få lite fil i magen och mamma och jag lite fika. Vi körde och körde men vägen tycktes aldrig ta slut! Halv 2 var vi äntligen hemma. Jag stupade i säng, men Jilla som då hade börjat vakna till tyckte att det var onödigt att sova så det blev lite promenad fram och tillbaka hemma på gården sen kunde hon somna men hon fick ju inte sova på någon av sina älsklings platser. Mammas säng och soffan! Pissigt tänkte Jilla skulle jag tro!

Så nu ett tag framöver kommer det inte att hända så mycket här hemma och det menas inte så mycket här inne heller!

Kram Linda

Tänkte publicera nästa "del" av Jillas historia nu.

Publicerat 25 April 2009

Ja så har vi varit på återbesök nere i Strömsholm, finns inte så jätte mycket att säga! Dom tyckte att Jilla haltade för mycket på högerben ännu för att gör ett nytt ingrepp på den vänstra. Den veterinären som vi hade denna gången var inte alls lika bra som den andra, varför kan man inte få samma som har tittat på henne en gång redan ist för en som läser från journalen? Veterinären ville inte alls göra något och om mamma inte hade varit så rapp i käften (ursäkta men kom inte på något bättre ord) så hade vi fått gå därifrån utan att få någonting gjort. Både mamma och jag kände att vi åker inte över 50mil enkel resa för att inte få någonting gjort, sagt och gjort så nästan tvingade mamma dem att ta ett ledvätse prov för att se att det inte var någon infektion i högerben. Veterinären tyckte att det var mycket onödigt att vi skulle göra det eftersom det var så otroligt sällan det hände men dom gjorde det iallafall. Dom hittade inte så jätte mycket förändringar men bestämde sig ändå för att spola rent innut i benet för att vara på den säkra sidan. Men veterinären var inte alls glad på oss som inte hade Jilla i bur för att hon var ju alldeles för livlig . Konstigt att en 10månaders valp är livlig? Svar nej! Vi frågade även om en spruta (Catrophen) som man ska ta en gång i veckan i 4 veckor, hade hört att Jambo, Jillas brorsa hade fått den och det hade funkat bra. Så nu får Jilla sånna sprutor.

Jag kanske inte ska ta ut någonting i förskott men jag tycker att Jilla är mycket bättre i benet nu än vad hon var innan. Jag håller alla mina fingrar och tår att allt detta är över snart. För en så livlig hund ska inte behöva vara så stilla.

Vi har iallafall uteslutit alla utställningar inklusive Vännes utställningen, för Jilla kommer inte att vara halt fri och om hon mot förmodan är det så har hon inte hunnit få tillbaka alla hennes muskler.

Nu känns det som om jag repeterar mig väldans mycket men jag måste tacka Katarina och Ove ännu en gång för att ni är så otroligt underbara människor som tar emot oss i ert hem och gör våran vistelse så otroligt mycket roligare.

Hoppas vi kan ses någon gång utan problem med våra hundar!

Nu vet jag inte något mer att skriva om. Har ni frågor så kan ni väl skriva dem till mig!? 

Kram Linda 

Publicerat 29 Mars 2009

Nu har jag tänkt berätta en sak som har legat som en sten över mitt hjärta ett längre tag. Jag känner att jag kan skriva om det nu, när jag vet att det inte är mitt fel att det blev såhär.

För någon månad sedan började Jilla att halta. De första dagarna trodde vi att hon hade halkat och sträckt sig eftersom det hade varit så halkigt. Men när det inte gick över började vi fundera varför det inte gick över, mamma och jag bestämde med hjälp av Jenny på Rottrobis, att vi skulle till en veterinär. Vi åkte till en veterinär station som ligger i närheten. Där blev det en ordentlig genom koll av Jilla, veterinären klämde henne på "smalbenen" (Radius, Ulna) och Jilla högg, hårt! Jag fick ta huggen så jag vet! Jilla sövdes och röntgen gjordes jag tror att dom tog 10 bilder på båda frambenen. Veterinären kunde inte se något alls på bilderna men tyckte att vi skulle skicka armbågsbilderna ner till SKK för att vara på den säkra sidan. Slutsatsen av besöket var benhinneinflammation. Vi fick en kur Rimadyl och strikt vila. Svaren från SKK var att dom inte hittade någonting alltså prel. ua.

När Jilla hade ätit upp kuren och det inte hade blivit bättre så ringde vi veterinären igen, men hon sa rätt ut att hon inte kunde hjälpa oss längre. Hon ville att en ortoped skulle titta på henne. Mycket bra tycker jag att dom kan säga att dom inte kan göra mera istället för att gnata på och inte komma någonvart. Veterinären hjälpte oss med en remiss till Strömsholm.

Vi fick en tid den 24/3 (dagen efter min födelsedag) för undersökning och röntgen. På röntgen visades ingenting, utom ett vitare område inne i benet. Dagen efter så blev det en artroskopi! Inne i benet hittades en måttligt stor lös benbit med andra ord OCD (Osteochondros) och FCP (fragmentering av processus coronoideus). Nu är det ännu en gång strikt vila i två veckor sedan ska vi börja med simträning med förhoppningar på att allt ska bli bra!

Vi har frågat varför det blir såhär och svaret blir alltid hon har vuxit för fort, så att tillväxtzonerna inte har hunnit med. Vi hade inte kunnat göra något annorlunda för att förhindra detta, det känns jätte jobbigt att se sin "lilla" valp på det sättet jag ser henne nu. Hon får inte vara valp! Man ser energin spruta ur öronen på henne men hon får inte leka, busa ja allt det där som en valp ska göra. Men förhoppningsvis så ska hon bli helt återställd och kunna vara valp senare i livet.

Nu när jag ändå skriver så vill jag passa på att tacka Katarina och Ove för att ni var så otroligt snälla som lät oss bo hos er under tiden och för att ni fanns vid vår sida hela tiden. Jilla vill skicka ett speciellt Tack till mamma Lilla och bror Jamo för att hon fick komma in i erat hem! Jag vill även tacka Stefan på Redog (www.redog.se) som tog sig tid att titta igenom Jilla och för att du tydde veterinär journalens alla hieroglyfer.

Kram/ Linda

Sitter här hemma en fredagskväll, kommer inte ihåg när det hände sist! Så vad gör man när man är hemma och inte har något att göra?
Jag har suttit här och inte gjort så jätte mycket men sen kom jag på att jag har sparat alla mina blogginlägg från tiden då Jilla opererades och rehabiliterades så nu har jag suttit och läst alla dem, jobbigt var det! Vissa stunder såg jag nästan inte vad jag läste för att tårarna och alla känslor kom tillbaka. På torsdag nästa vecka (24/6) är det ett år sedan Jilla opererades för sista gången. Känns overkligt att det har gått ett helt år. Men ändå känns det bra, för jag vet att Jilla är frisk och lever livet! Funderar lite på att skriva lite hur det här året har varit. Börja där den förra artikeln slutade eller överlappa till den lite! Just för att jag ska få skriva det jag känner och för att få ut alla känslor som man inte pratar om längre. Funderar även på att lägga upp de gamla blogg inläggen för att ni ska kunna läsa dem.
Är det någon som skulle vara intresserad av något sånt?

När ens hund drabbas av en skada vill man ta reda på så mycket som möjligt om den skadan. Så var det även i mitt fall! Eftersom min hund drabbades av en väldigt vanlig skada nu för tiden Osteochondros (OCD) så fanns det mycket fakta om hur skadan skett, hur operationen skulle genomföras, hur tiden efter skulle se ut och hur rehabiliteringen skulle gå till. Men det jag saknade var hur ägaren/ägarna hade det under perioden. Det är det jag kommer att skriva om i denna artikel.

Hela vår resa började när Jilla i mitten av december 2008 började halta lite, eftersom det var vinter så började vi inte att tänka på det värsta utan att hon hade halkat och sträckt sig. Men i januari hade det inte försvunnit så en röntgen blev nödvändig. Natten innan röntgen kunde jag inte sova, då kom alla dessa tankar om att det kanske är det värsta i alla fall. Med rinnande ögon så skänkte jag några ”böner” till min älskade ängel i himlen om att det skulle gå bra! Röntgen gjordes och ingenting syntes, plåtarna skickades till SKK och de såg ingenting heller. En kur Rimadyl och vila fick vi och jag andades ut. En månad gick och ingen bättring sågs, vi fick då en remiss till Strömsholms djursjukhus. 05,30 startades den nästan 60mil långa resan till Västerås.

 Jilla fick diagnosen OCD efter ett artroskopi ingrepp den 25 mars 2009. Då var hon endast 9 månader gammal. När vi fick veta att de hade tagit ut en medelstor benbit så kändes det som om allt var över, lite vila sen skulle det vara klart. Om jag bara viste hur fel jag hade! En månad senare var vi åter på Strömsholm för att operera nästa armbåge, men då var inte den första tillräckligt bra för operation. Det var då alla mina tankar började snurra. Kommer hon bli bra? Blir hennes liv värt att leva? Massor av tankar. Maj kom och vi var åter på Strömsholm denna gången blev det operation. Väntan är det värsta den är rent ut sagt hemsk, man vill ha samtalet men ändå inte för tänk om det inte har gått bra. Tankarna flyger fram är hon vaken? Ligger hon ensam? Har hon ont? Saknar hon oss? I juni var vi ner igen alla hoppades på att det skulle vara sista återbesöket. Ett återbesök som skulle bli det absolut värsta jag någonsin har varit med om. Första benet var fortfarande inte bra och operation schemalagdes till dagen därpå. Vid det här laget var jag inte rädd för att hon skulle sövas eftersom hon gjort det så många gånger tidigare. När veterinären äntligen ringde började hon med meningen som än idag ekar i mitt huvud. – Det här var värre än jag trodde! En mening som fick hela livet att gå från rätt okej till ett stort helvete. Som tur var så hade min mamma svarat. Om det hade varit jag hade jag slutat lyssna efter den meningen. Veterinären trodde inte att Jilla skulle överleva för skadorna var så stora men hon gav oss sex veckor att försöka få henne på rätt spår. När mamma berättade vad veterinären sa så sprutade tårarna, det spelade ingen roll att det satt flera personer runt mig det bara rann. Jag kommer ihåg att jag viskade fram – tänk om jag inte får ha henne kvar!  Jag har aldrig mått så ortroligt dåligt som jag gjorde under de kommande sex veckorna. Vissa dagar ville jag bara ge upp det kändes som om det var försent. Hon hade fått sin dödsdom och ingen kunde rädda henne. Andra dagar ville jag inget annat än att kämpa. Visa alla att vi kan! Vi trampade vatten eftersom vi inte har någon Water Walker Treadmill där jag bor. Givetvis fick hon massage och kyla efter varje aktivitet. Jag har nog aldrig haft så nära till tårar som jag hade under de där otroligt långa veckorna. Jag behövde bara titta på Jilla för att tårarna skulle börja rinna. Flera nätter grät jag mig till sömns för att mardrömmen aldrig tog slut. Varför vi? Det här händer inte oss! Jilla är min första egna hund, vi skulle ju leva länge tillsammans. Vi skulle ju tävla bruks, gå på utställning och njuta av livet tillsammans men nu hade vi det här, ett stort berg på bröstkorgen. Livet är inte rättvist!

 Efter sex veckors slit med vatten träning, massage, kylning och en sträng matte till vad hon fick och inte fick göra var vi åter på Strömsholm med pulsen på i princip noll och kniven mot strupen fick vi beskedet att Jilla skulle överleva! Berget som fanns över mitt bröst, det svarta molnet som förföljt mitt huvud allt försvann på ett andetag. Det var nära tårar men inte av förtvivlan utan lättnad. Veterinären sa att hon nog aldrig kommer att bli helt återställd, men hon hade inte sett Jilla så bra som hon var just då. Jilla skulle med stor sannolikhet gå på Rimadyl mer eller mindre hela sitt liv. Tävla i bruks skulle hon inte klara av utan hon skulle bli en renodlad sällskapshund. Eftersom hon skulle gå på Rimadyl sa fanns ju inte utställning på kartan heller men just då sket jag i allt eftersom Jilla skulle överleva! Min älskade hund!

När vi kom hem fortsatte rehabiliteringen med utökade promenader, viktmanschetter, vi slutade med vatten trask och började med vanlig simträning i en liten sjö som höll en högre värme än andra och så blev det mer massage efteråt.

Ju längre tiden gick tyckte jag att det såg bättre och bättre ut men eftersom jag ser henne varje dag så var/är det svårt att se man blir så hemma blind. I mitten av oktober slutade vi helt med Rimadyl, då började en liten oro komma fram igen att hon skulle få ont och börja halta igen men som vi såg det blev det inte så. Tiden gick och i november bokades en resa till Västerås för att träffa några vänner som dessutom äger Jillas mamma och bror. När vi ändå var där beställde vi en tid hos Stefan Rosén på Redog han har tittat på Jilla innan varje besök på Strömsholm sen har han även tittat på tre av Jillas syskon som lidit av samma skada. Jilla fick gå och trava i gången som finns hos dem. Stefan klämde, provocerade och böjde men Jilla reagerade inte. Stefan tittade upp på mig och sa att det inte fanns någon ökad ledvätska längre. Nära tårar igen kan jag lova. Stefan sa även att hon var helt återställd vi kunde börja motionera henne som vanligt, hon kunde börja vara lös som hon inte har varit på nästan ett år leka med andra hundar under kontrollerade förhållanden och kortare stunder till att börja med. Än en gång var jag så otroligt glad vi hade klarat det och kommit längre än vad någon någonsin hade vågat hoppas på.

Även fast jag vet att Jilla är återställd så finns det fortfarande lite oro kvar i kroppen. Saker som tänk om vi tränar och släpper på tyglarna för mycket, skadan kan ju alltid komma tillbaka men jag låter inte dessa tankar ta över utan njuter fullt ut att jag har Jilla här med mig. Till våren ska vi börja gå på utställningar igen och försöka erövra rosetter. Har även funderingar på att möjligen börja med lydnad kanske till och med någon tävling där vi hoppar över hoppet. Jag är 20 år och Jilla är min första hund, jag har bestämt mig för att satsa på att hjälpa folk som sitter i samma eller i en liknande sits som jag har gjort. Jag ska utbilda mig till Cert Fysioterapeut på Hund. Jag vill inte att någon ska behöva genomgå det här, jag vet att det nog är omöjligt som aveln ser ut på flera av våra raser men jag vill i alla fall hjälpa till!

Vad jag vill få ut av den här artikeln är att visa för er som har en hund som skadat sig som kanske sitter längst ner i träsket som jag har varit i, jag vill bara att ni inte ska ge upp. Jag vet att det är jobbigt, det gör jag verkligen men ge för fan inte upp!

Hoppas att ni orkat läsa igenom det jag har skrivit och att ni kanske har fått ut något bra av det.